Ladängs Grace

Grace är en mycket speciell liten hund på många sätt. En suverän vallhund skulle hon kunna varit. Hon pratar, enligt henne själv. När vi människor lyssnar låter det mest som skäll och morr. Hon vill helst inte vara med de andra hundarna om hon får välja. Hon viker inte från älskade matte Kickis sida, inomhus. Utomhus, däremot, kan hon dra en bra bit för att gruffla oskufflad mark som hon själv skulle kalla sitt arbete för.Som förrförra helgen. Kicki drog iväg till jobbet kvart över sju, Pontus till skolan vid åtta och jag skulle åka lite senare. Alla hundarna hade varit ute en sväng och när de ropas in kommer alla utom Grace. Jag hade bråttom iväg så jag tänkte: OK hon får vara ute till jag kommer hem, då ligger hon på trappan som hon brukar. Det gjorde hon inte. Visslingar och rop men ingen Grace. Kicki kommer hem på eftermiddagen men ingen Grace. Letandet vidtog till fots i närområdet och till bils i trekilometersradien. Det blev mörkt men ingen Grace dök upp.

Det skulle bli oväder på lördagen. Stormen Egon var på ingång. Jag avslutade natten innan snönskulle komma med att checka av diken utmed stora vägen så att vi var säkra på att hon inte blivit påkörd. Till slut somnade vi utmattade. Gryning och frukost. Vi drar upp riktlinjer för fortsatt letande. Fram med en karta och utöka cirkeln till sju kilometer. Vi besöker alla hus och gårdar inom cirkeln. Hovby, Eneby, Framnäs, Tjuk och Björke. Rangkulla, Adlerskog, Rostorp, Skeppeberg och Farstorp. Millingetorp, Greverum och Axhult. Vi stannade till på varje ställe och Kicki blåste rejält i Master Blaster får att nå byrackans uppmärksamhet.

Där! Ute på en vall bakom en byggnad så vi något litet svart som kom emot oss i Graces typiska gunghästgalopp. Grace ropade vi i munnen på varandra medan tårarna började forsa av förlösta starka känslor. -Grace, din dumma, goa hund! Ska du ha stryk eller köttbullar? Ja, det är så man kan känna för Grace, som inte är en hund utan ett slags väsen.

Jörgen